Yra, Asko och Immer

Om rasen

”Västgötaspetsar – de brukar ju vara feta och skälliga – dina var ju riktigt trevliga”

”Jaha, västgötaspets sa du  – vad jagar man med dem?”

 

Det finns många fördomar om västgötaspetsar så därför tänkte jag berätta lite om mina tankar om rasen och vad man kan göra med en västgöte.

 

Västgöten är en vall- och gårdshund, inte en jakthund, även om den är en spets. Jaktlust finns det i en del individer, men i normala fall är det lätt att lära västgöten att man inte ska förfölja vilt. Det är en hund som gillar att ha koll på flocken och är därför lätt att ha lös. Får den rätt uppfostran från början behöver den inte vara skällig. 

 

Grålötens Dunderklump - spår,  Grålötens Ylva Yllesocka - lydnad,  Grålötens Yra Yrsnö - vallning

Eftersom rasen är en vallhund har den lätt att lära sig, den är också följsam vilket gör den till en utmärkt hund att träna med. Sen är västgöten också ganska självständig och kan vara envis så det gäller att hitta vad som motiverar den till att jobba. Det brukar dock inte vara så svårt eftersom de flesta västgötar gillar mat i alla former och de brukar även ha mycket kamplust.

 

Även om västgöten är liten och kortbent är det en rörlig hund som lätt tar sig fram i terrängen. Djup snö kan visserligen ge dem lite problem, men har de bestämt sig för att ta sig framåt så gör de det. En västgötaspets är snabb i vändningarna, vilket krävs när de vallar kor, då är det också en fördel att inte vara så hög så man lätt kan ducka om korna sparkar. Västgöten är en så kallad heeler som vallar genom att nypa korna i hasorna om det behövs. 

 

Västgötaspetsen är en riktig allround-hund som passar till det mesta. Ett flertal tävlar i agility, lydnad och bruks, framförallt i spår, men även sök. Eftersök är en gren som passar västgöten väl, de är spårnoga och har ett lagom tempo när de spårar. Det finns västgötar som är agilitychampions,  lydnadschampions och viltspårschampions. Freestyle är en annan gren som passar västgöten bra. Många som har västgötaspets ställer även ut sina hundar. Det finns några västgötar som utbildats till räddningshundar, en har också varit bevakningshund i hemvärnet. Givetvis är västgöten också en utmärkt sällskapshund till en aktiv ägare, för sysselsättning i form av långa promenader samt någon sorts mental stimulering krävs för att en västgöte ska vara riktigt nöjd med livet. En familj att hålla rätt på är inte fel och finns det andra djur i hemmet brukar även de införlivas snabbt i flocken. Har västgöten blivit aktiverad kryper den gärna upp i knät eller i soffan framför TVn på kvällen och myser tillsammans med familjen.

 

  Grålötens Acke Ackspett- räddning,   Grålötens Clara Cluck - bevakning,  Grålötens Yra Yrsnö - agility            

 

Nedan följer en något förkortad version av rasstandarden för västgötaspets.
Är du intresserad av att läsa hela standarden, finns den här
.

 

Bakgrund/ändamål:

Västgötaspetsen anses vara en av de genuint svenska raserna, även om viss oklarhet fortfarande föreligger beträffande släktskapen med den delvis typlika Welsh corgin. Huruvida vikingarna hemförde hundar av denna spetstyp till Sverige eller tvärtom torde vara svårt att klarlägga, men nutida kynologisk forskning anser att denna ras verkligen har uppkommit i Sverige.

 

Oavsett rasens ursprung tillkommer äran av att ha fått västgötaspetsen erkänd och registrerad som svensk ras greve Björn von Rosen. I början av 1940-talet fästes von Rosens uppmärksamhet på förekomsten av denna spetshundstyp och genom en inventering av det kvarvarande beståndet i Västergötland och framför allt på Varaslätten fick han fram ett ringa men i typ tämligen enhetligt material för ett planmässigt avelsarbete. Det praktiska avelsarbetet kom dock att främst ligga i händerna på rektor K G Zetterstén.

 

Konsolideringen av typen kunde ske helt utan att rasens goda vallhundsinstinkter gick förlorade.

 


Grålötens Ylva Yllesocka - brungrå med stubbsvans, Grålötens Yerry Yetöga - grå med lång svans, Grålötens Vandra Vidare - grå med stubbsvans


Rasstandard:
Västgötaspetsen är en lågbent, kraftig och orädd liten hund, vars hållning och uttryck vittnar om vaksamhet, livlighet och energi. Det karaktärsmässigt typiska för rasen är vaksamhet, energi och frimodig livlighet.
Förhållandet mellan mankhöjd och kroppslängd skall vara 2:3.

Huvudet skall vara torrt och tämligen långt. Det skall uppifrån sett avsmalna jämnt mot nosspetsen. Hjässan skall vara nästan flat. Ögonen skall vara medelstora, ovala och mörkt bruna. Öronen skall vara medelstora, spetsiga, upprättstående, styva ända ut i spetsen, finhåriga och rörliga. De skall inte vara alltför lågt ansatta. Halsen skall vara lång med kraftig muskulatur och god resning. Ryggen skall vara plan med kraftig muskulatur.

Ländpartiet skall vara kort och starkt. Korset skall vara brett och obetydligt sluttande. Bröstkorgen skall vara lång och djup med tämligen välvda revben. Framifrån sett skall bröstkorgen vara äggformad, från sidan sett oval. Den skall nå till 2/5 av underarmens längd. När hunden ses från sidan skall bröstkorgens djupaste punkt ligga tätt bakom frambenen. Bröstbenet skall vara tydligt, men inte alltför framträdande.

Buklinjen skall vara något uppdragen. Två typer av svans förekommer, lång svans och medfödd stubbsvans. I båda fallen är alla variationer tillåtna. Skulderpartiet skall vara långt och ställt i 45 grader mot horisontalplanet. Överarmen skall vara obetydligt kortare än skulderbladet och bilda rät vinkel mot denna. Överarmarna skall ligga tätt intill revbenen, men vara väl rörliga. Rörelserna skall vara sunda och vägvinnande.

Pälsen skall bestå av mycket tät och mjuk underull och halvkort, hårt och tätt åtliggande täckhår. Den skall vara kort på huvudet och benens framsidor men får vara något längre på nacken, halsen, bröstet och benens baksidor.

Önskvärda färger är grå, gråbrun, grågul, rödgul eller rödbrun med ljusare nyanser av ovannämnda färger på nos, kinder, strupe, bringa, buk, kring anus samt på tassarna och benens nedre del. Mörka täckhår skall finnas på ryggen, halsens översida och bålens sidor.
Ljusare markering över skuldrorna, s k selmarkering är önskvärd. Vita tecken får förekomma på fram- och bakben samt på bröstet. Därutöver får vitt finnas i begränsad omfattning, t ex i form av s k strimbläs, nackfläck eller obetydlig halskrage.

Mankhöjd: Idealmankhöjd hanhund: 33 cm, tik: 31 cm